Så har vi tränat lydnad i Lidköping denna gång. Det är roligt. Vi tränar inte mycket, eller inget alls, mellan varje gång jag och Britt-Marie tränar, men det är ju inte det vi lägger fokus på just nu. Men roligt är det de gånger vi tränar.

Idag tränade vi fria följet väldigt lite. Bakdelsträningen måste bli bättre. Vi tränar korta pass, men intensivt de få minuter vi gör det.

Sen konskicket. Börjar bli bra. Vid sista skicket avslutade vi med rutan och det kan han till 99% nu så det kommer mer och mer. Kul att han klarar att sätta ihop hela momentet. Men det är en del fiinsliip kvar där.

Blixten går förvånandsvärt bra. Där är vi i stort sett färdiga. Bara att underhålla det momentet.

Hopp apport med metallen går sådär. Jag har börjat att ge godis i sittande ställning efter ha kastat, och Spex hoppat och apporterat, och det har gjort att han ökat tempot tillbaka, och släpper inte metallen förrän han är framme hos mig. Perfekt! Vi har bara 4 plankor högt än, så det fattas ännu en planka upp innan det blir till att stå upp när han kommer till mig för avlämning.

Sen hjälpte Britt-Marie mig med vittringsapporteringen och den blev jag nöjd med. Räckte med en gång.

Och som sista träningsmomentet idag så blev apportering med dirigering. Jag lägger bara ut de på kanterna, inte den i mitten för den stör än så länge. Sen ställer jag honom vid konan och så skickar jag vara därifrån. Vänster apport är svårast. Vet inte varför. Jag måste vara noga med hur jag gör handtecknet och vad jag säger och jag får koppla det till jakttecknen för att han ska vet vad han ska göra. Här måste vi nöta massor för att han ska förstå. Likadant gör jag här vid avsluten att jag sitter på huk och tar emot honom och då galopperar han mot mig. Hoppas jag kan behålla det tempot vid färdigt moment också. Men när han kan får jag träna mer på tempot i alla apporteringsmoment. Ett litet steg i taget tar vi nu. Vi har inte bråttom.

Annars har jag jobbat mycket nu det senaste. I helgen har jag gjort fredag och söndag dygn och det har inte blivit många timmar i sängen och det blir man sliten av. Och så hade vi främmat i lördags av Annika och Tony och deras grabbar på 8 och tvillingarna på 5 år. Det var highlife, kan jag säga, men trevligt. Inte kan man prata mycket när det är livliga barn inpå, men det får man ta igen någon annan gång. VI har ju inte något hem gjort för barn precis så det är inte lätt att roa dom. Och TV:n fick vi inte igång. Hm! Kanske äntligen får köpa en ny TV. Vi har ju ff en tjockTV och vill ha en platt så det kanske blir så nu. Vi får se.