Vi bör ju inte skriva om vårt arbete, men efter det som hände idag kan jag inte låta bli att skriva om. Jag och Mattias har räddat ett liv.

En pat hade bröstsmärtor och anhörig larmade ambulans. Alltså oss. (Pat = patient). Vi såg direkt att pat troligtvis fått en hjärtinfarkt och mådde inte alls bra. Vi tog ett EKG och skickade det till Hjärt-IVA på Sjukhuset i Skövde (KSS). Jo då, vi hade gissat rätt, det var en pågående hjärtinfarkt så nu var det bråttom till KSS. Vi försökte få in en infart (nål) i blodkärlet för att kunna ge medicin, men det gick inte så vi fick låta bli och inte ta tid med det, tid som var viktig för pat.

Efter ca 10 minuter i ambulansen så fick pat ytterligare en hjärtinfarkt inför mina ögon och så fick pat hjärtstopp. Hjärtat slutade att slå och andningen upphörde. Det var bara att skrika till Mattias att stanna ambulansen och komma bak till mig för jag behövde hjälp. Han ringde först till SOS för att de skulle dra ut ytterligare en ambulans som kunde hjälpa oss då vi behövde vara 2 stycken i bak hos pat.

Jag startade genast HLR (hjärt-och lungräddning) med att komprimera bröstkorgen och samtidigt sätta på plattorna till hjärtstartaren på pats bröstkorg. När Mattias kom så hade han med LUCAS (mekanisk apparat som sköter bröstkompressionerna) och vi satte snabbt på den. Sen skötte han andningen på pat och jag gjorde allt annat runt omkring som att dokumentera mm. Allt flöt på bra.

Andreas från Skara-ambulansen kom och satte sig bakom vår ambulans ratt och så drog vi iväg mot sjukhuset i en väldig fart.

Inom 5 minuter fick vi deffa (defibrillera, ge elstötar) 3 gånger och efter sista gången så började pat att andas själv. Vi sa att pat skulle behöva en infart för ev medicinering så vi satte en intraossiös nål i axeln. Jag gjorde det med Mattias choaching. Känns bra att ha gjort det för första gången. Det är inte så ofta vi har chansen att sätta en sådan nål på våra pat. (En intraossiös nål är en nål man borrar med en liten borrmaskin in i benet för att kroppen ska kunna ta upp vätska eller medicinering genom benmärgen. Enkelt förklarat).

När vi kom fram till sjukhuset så svarade pat på våra frågor och verkade helt med oss. Vilken känsla att få rädda ett liv på detta viset. Det är då man känner vad man utbildat sig till och att man utbildat sig till rätt yrke. Det tar bort allt elände vi emellanåt råkar ut för och detta kommer jag att leva på i många veckor.

Pat fick genomgå en kranskärlsröntgen först för att se vart den ev proppen, eller propparna satt så att de kunde gå in genom kärlet i ljumsken och "rensa" bort proppen/propparna som orsakat hjärtstoppet. Vi stannade inte för att se hur det gick för vi hade inte ätit frukost än och klockan var halv 3 på em när vi lämnade pat på sjukhuset, så vi började bli hungriga och ville åka hem och äta lite mat.

Nu hoppas vi att pat snart är hemma igen hos sina anhöriga.

Idag var första dagen som vi delade dygnen i två delar. Vet inte hur det ska gå med vikarier och sjukdomar och annan ledighet. Tror att arbetsgivaren fått problem. De började redan idag då en var sjuk inför natten och en annan som inte kom som skulle jobba natten, utan där hade det blivit något fel. Det löste sig idag, men kommer att bli bekymmer framöver. Vi får se vad som händer. Bara man inte får jobba mer helger för då blir jag tokig. Då kommer jag aldrig att få träffa Roger ordentligt och sällan kunna åka ut på hundaktiviteter, och det kommer att bli ett trist liv då. Men det återstår att se hur det blir. Nu tar vi en dag i taget och lever på att man räddat liv ett tag till.